|
Legenden om Katarina av Alexandria Maxentius kom till Alexandria, huvudstaden i Egypti land, och bjöd, att allt folket skulle sammankomma för att offra till gudarna och att man skulle dräpa de kristna. Kostus, Egyptens konung, var nyligen död. Katarina, hans enda barn, var hans arvinge, den vänaste jungfru och mycket förfaren i boklig lärdom. Hon var aderton år gammal. Så börjar legenden om Katarina av Alexandria. Den utspelar sig på 300-talet, och Maxentius, som det talas om, var romersk kejsare. Katarina fick veta vad som var på väg att hända, och när hon inifrån sitt kungliga palats hörde hur man offrade djur till de romerska gudarna gick hon ut till kejsar Maxentius och sa till honom att det var att smäda Gud att offra sådant som skapats för att bli till mat åt människor, och hon frågade: "Tycker du detta tempel vara så
fagert, eller dessa beläten, gjutna av guld? Dem hava människohänder
gjort, och det är icke skäligt, att människor offra åt
verk av människohänder. Lyft upp dina ögon mot himlen
och skåda solens och stjärnornas gång, dag och natt
ifrån världens upphov, från öster till väster
och från väster till öster, och spörj, om du icke
vet det, vem som styr dem till människornas gagn, vem som giver
regn åt jordens gröda, vem som låter guld och dyrbara
stenar och allsköns malm växa i jorden. Han allena är
dyrkan värd, som, då du låg i moderlivet, gav dig själ
och naturligt förnuft, om du ville följa det" Maxentius reaktion på detta var, överraskande nog, att han blev full av beundran för Katarina. Dels därför att det hon sagt verkade så klokt, men inte minst därför att han tyckte att hon var så osedvanligt vacker. Alltså ordnade han så att hon fick vistas i hans kejserliga palats så länge offrandet till gudarna höll på. När det hela var färdigt kom han till palatset. Men nu hade det så sakteliga gått upp för Maxentius vad det egentligen var Katarina hade menat med det hon sagt tidigare. Nu var han inte alls lika välvilligt inställd längre: "Vi hörde dina ord och din visa tunga men förstodo icke allt väl, upptagna som vi voro av gudarnas dyrkan och offer, och vi kunde då icke väl giva akt på dina ord eller svara dig. Nu svara vi dig och säga detta, att du måste offra till gudarna, eller ock skall du bliva pinad." Katarina svarade som den belästa person hon var: "För den skull är konungen till, att han skall styra allt, jämväl sin egen vrede, och icke vreden konungen. Så skrev en vis filosof, att den kan väl styra många, som först väl förstår att styra sig själv. Talen till mig med skäl och icke i vrede!" Maxentius insåg att han själv inte förmådde rå på en person som Katarina. Han kom på en annan strategi, han lät utsända skrivelser över hela Egyptens rike efter de lärdaste mästare. Och till honom kommo femtio de bästa och visaste mästare i alla bokliga konster, som funnos i landet. När filosoferna såg att det var en
artonåring som de skulle debattera med sa de ironiskt: Diskussionen började. Filosoferna menade att det var omöjligt att Gud kunde bli människa eller lida döden som Jesus. Då tog Katarina till ett debattknep. Hon sa ingenting om vad kristna tänkare hade skrivit om den saken. Istället anförde hon sådant som skrivits av dem som var icke-kristna precis som de femtio filosoferna själva var, och använde det som argument. Katarina sade, som sanningen var, att de månde
akta bevisen i kristna mäns böcker ringa och skatta det för
intet, som profeterna förutsagt. Och därför band hon
och överbevisade dem med hedniska böcker, Platos och Sibyllans.
Plato skrev och bevisade övertygande, att världen kretsade
omkring, och den minsta cirkeln över den större. Detta skedde,
då gudomens fullhet, som är vidare än all världen,
låg innesluten i jungfruns liv, och det sker nu dagligen, då
den uppenbaras i ringa gestalt under bröds liknelse. Sibyllan förutsade,
att Gud skulle snarligen komma och lida pina och död. "Viljen
I icke tro det I hören med edra öron och det I sen i järtecken
uppenbarligen med edra ögon, så mågen I tro djävlarna,
som mot sin egen vilja bekänna, att han är deras Gud. Viljen
I icke tro dem, så mågen I tro edra egna visa, som i sina
böcker bära vittne om att Jesus Kristus sannerligen är
Guds son." Det hade effekt. Filosoferna blev slagna med sina egna vapen. Inte bara det, de blev också med en gång allesammans omvända till den kristna tron. Men Maxentius å sin sida gav sig inte. Nu försökte han istället muta Katarina. Han erbjöd henne att få vistas vid det kejserliga hovet och lovade att han skulle tillverka en bild av henne, gjuten i guld, bara hon gav med sig. Katarina blev uppenbarligen inte särskilt imponerad, för hon svarade: "Det vore heder nog för mig, om fåglarna
komme och lade sin träck på mitt huvud. Jesus är min
trolovade, han är min ära, han är min kärlek. Från
honom skola varken blida ord eller döden skilja mig" Maxentius bestämde nu att Katarina skulle dödas genom att sättas fast mellan fyra hjul med järnspikar. I bildkonsten, när Sankta Katarina avbildas, brukar man ofta se detta hjul i bakgrunden. Så också på bilden här från Spånga kyrka. Katarina klarade sig den här gången. Legenden berättar att just när hon var på väg att bli krossad av hjulen som satts i rullning så skedde det ett underverk - det kom en Guds ängel och bröt sönder hjulen och spikarna. Katarinas prövningar var förstås inte slut. Till historien hör att Maxentius egen hustru hade blivit omvänd till kristendomen. Han hade fått reda på att hon sedan länge varit kristen i hemlighet, och när hon sedan hade förebrått honom för att han förföljde alla kristna hade han blivit så rasande att han låtit tortera och avrätta henne på en gång. Nu erbjöd Maxentius Katarina att bli ny kejsarinna. Det vill säga, han ställde henne inför ett ultimatum. Antingen skulle hon bli hans hustru och överge kristendomen eller så skulle hon dö. Katarina valde döden. Det bestämdes att hon skulle halshuggas. Strax innan hon dog bad hon en bön: "Gärna vill jag för din skull dö för svärd, Jesus, Guds son. Mottag min anda, och giv din misskund åt alla dem, som minnas mitt namn under åkallan!" En röst kom från himmelen och sade, så att alla hörde det: "Gå i i Guds glädje, du Herrens trolovade! Var och en varder frälsad, som dig hedrar." Sedan sträckte hon oförskräckt
fram halsen, och mjölk rann i stället för blod från
hennes lekamen. Änglar från himmelen togo det halshuggna
liket och förde det på en ringa stund tjugo dagsresor bort
till Sinai berg och jordade henne där med stor ära. |
