|
Legenden om Sankt Erik Erik den helige hette som historisk person Erik Jedvardsson.
Han ska ha varit kung ungefär 1156 till 1160, och det var som kung
han led martyrdöden, enligt vad legenden berättar. Sankt Erik
kom bara några decennier efter sin död att räknas som
nationalhelgon. Han blev en i raden av heliga kungar, en företeelse
som var ny på medeltiden. Paralleller finns till exempel i Norges
och Danmarks Olof respektive Knut. Erik beskrivs på vederbörligt vis som en synnerligen ädel och god kung, som valdes enhälligt och vart vid Upsala högtidligen upphöjd
och krönt, ty han var genom sitt milda sinne och hedrande liv för
Gud och för ridderskapet och hela allmogen mycket kär Han såg till att det byggdes kyrkor, och att gudstjänsterna blev bättre och längre. Framför allt, berättas det, tog han sig an kyrkan i det som då hette Uppsala (och numera kallas Gamla Uppsala) och ordnade så att den blev färdigbyggd. Tillsammans med biskop Henrik for Erik dessutom till Finland på korståg. Denne man måste ha varit något alldeles extra. I alla fall om man får tro legenden (vilket man förvisso bara ska göra med urskillning, med vetskap om att alla legender skrevs med speciella syften, att de från början fanns i en tid som på många sätt var annorlunda än vår, och att de lästes av människor som förstod dem på ett annat sätt än vi gör när vi läser berättelser av det här slaget). Beskrivningen av Erik är som en hel provkarta på hur en god kristen skulle vara enligt de medeltida fromhetsidealen: denne vår helige konung trägen i
gudeliga böner och mycken vaka och fastor, varkunnsam mot dem som
voro stadda i bedrövelse och motgång, mild och frikostig
i allmosor till de fattiga. Inte nog med det. För att bättre tänka fromma tankar tog han många gånger på sig ett klädesplagg av det inte alltför bekväma slaget, en tröja stickad av tagel. Inte ens vintertid fann han det heller för gott att avstå från sina iskalla bad, om det var av nöden: Huru han förhöll
sig till den hemlige fiende, som människan har i sitt eget kött,
kan man förstå därav, att när han för fastetiders
eller helgtiders skull ofta avhöll sig från den äktenskapliga
bädden, så plägade han mången gång, och
jämväl vintertiden, lönligen bada i ett kallt vattenkar,
med köld bortdrivande köttets otillåtna brånad.
Det var när Erik befann sig i Östra Aros, alltså det som är Uppsala numera, som han blev dödad. Där besökte han den 18 maj Heliga Trefaldighetskyrkan. Mitt under gudstjänsten kom en av Eriks tjänare in och berättade att den danske prins Magnus befann sig alldeles i närheten av kyrkan, på väg för att strida med Erik om kungatronen, och att det var bäst att ta till vapen och möta fienderna med en gång. Det brydde inte Erik sig om, han sa att han ville höra mässan till slut först. " Låten mig i ro höra denna stora
högtidsdagstidegärd till ända. Jag hoppas till Gud, att
om här något av hans tjänst står igen, vi det
annorstädes skola högtidligen få åhöra."
Och efter dessa ord befallde han sig i Guds hand, gjorde det heliga
korsets tecken framför sig och klädde sig i harnesk, tillika
med sina tjänare. Och ehuru de voro få, mötte de manligen
sina fiender, och dessa ryckte emot dem, riktande sina stridskrafter
mest emot konungen, och slogo honom till jorden, höggo och stucko
honom sår på sår, jämmerligen pinande honom,
som nu var halvdöd, och avhöggo till sist vanvörderligen
hans vördnadsfulla huvud. Och så for han med seger bort ur
örlig och strid till evärdelig frid, saligen bytande det världsliga
riket mot himmelens rike" Men strax hände det märkliga saker: Då skedde det järtecken, som var
början till alla hans under, att på den plats, där hans
blod först flöt ned, bröt fram en springande källa,
vilken ännu finnes kvar som ett bevis på hans heliga martyrskap |
