Efter vad man numera vet med ganska stor säkerhet har originalbilden av Karl Knutsson Bonde från början hört hemma i Storkyrkan i Stockholm. Den har stått placerad tillsammans med en större grupp skulpturer som berättat om Sankt Göran, hans strid med draken och även övriga scener ur legendberättelsen. Huvudrollsinnehavarna i dramat, Sankt Göran själv på sin häst och draken som han betvingar med sitt svärd finns som bekant fortfarande kvar i Storkyrkan. Andra delar av skulpturgruppen har försvunnit eller flyttats, till dem hör alltså bilden av Karl Knutsson Bonde.

Man kan ju undra vad en svensk medeltidskung hade att göra mitt bland dessa skulpturer som handlade om ett helgon som ska ha levat mer än tusen år före kungens egen tid, och som var verksam på platser fjärran från hans egna domäner. Svaret är att statyetten spelade två roller samtidigt. Den fungerade som ett porträtt av den svenske kungen, men hade också en av rollerna i legenddramat. Den svenske kungen fick så att säga agera som kungen av Silene som förekommer i berättelsen, den kung som var far till prinsessan som Göran räddade genom att döda draken. Enligt originalplaceringen av Karl Knutsson/kungen av Silene har han tillsammans med sin hustru, drottningen av Silene stått som åsyna vittne till hur striden på liv och död om deras egen dotter pågår en bit längre bort. Det är därför han har fallit på knä i bön.

Att det var just Karl Knutsson som genom sitt porträtt fick spela denna roll i dramat var inte alls någon tillfällighet. När Sankt Görangruppen tillverkades på 1480-talet var Karl Knutsson Bonde död sedan några år tillbaka, han dog år 1470. Nu var det istället hans systerson Sten Sture som var kung av Sverige, och det var han som beställde konstverken. De skulle sättas upp i Storkyrkan till minne av slaget vid Brunkeberg år 1471, där Sten Sture själv hade anfört en krigshär och segrat över de trupper som letts av danske kung Kristian. Gruppen av skulpturer var en religiös skildring av helgonlegenden om Sankt Göran. Den var också en så kallad altarstiftelse, den inrättades i kyrkan för Sten Stures och hans hustru Ingeborg Axelsdotter Totts frälsnings skull. Samtidigt - och det är väl det som gjort den mest känd - hade den en alldeles bestämd politisk, symbolisk, propagandistisk innebörd, på så sätt att de olika bilderna mer eller mindre tydligt var anspelningar på parterna i krigsslaget vid Brunkeberg: prinsessan som Sverige, draken som Danmark och Sten Sture själv "i rollen" som Sankt Göran. Det vill säga - så såg de stridande parterna ut enligt Sten Sture. I själva verket var bilden mycket mer komplicerad än att det hela hade handlat om ett krigsslag mellan Sverige och Danmark.

Att då låta Karl Knutsson Bonde i form av statyetten agera som kungen av Silene bredvid Sankt Göran och drakenstatyn i Storkyrkan, var något som passade som hand i handske med den politiska symboliken. Han hade varit Sveriges kung en generation tidigare. Sten Sture ville se sig som Karl Knutsson Bondes direkta arvtagare. I alla fall efter vad han själv hävdade (men det var en aningen friserad sanning) hade han på sin morbrors dödsbädd blivit utsedd att förvalta det politiska arvet, att överta borgar, län, och framförallt - överta ledarskapet för den nationella politiken. Då passade det alldeles utmärkt att låta Karl Knutsson Bonde stå som förebedjare när Sankt Göran/Sten Sture strider mot draken. Det blev ett sätt för Sten Sture att göra det tydligt att hans ställning som regent i Sverige hade legitimitet. Att det var rätt och riktigt att han satt på Sveriges tron var något han verkligen kunde behöva framhålla i sin propaganda, eftersom tiden före hans maktövertagande hade varit minst sagt kaotisk, med ständiga stridigheter om hur Sverige skulle styras, om vem som skulle ha makten, och ett evigt intrigmakeri och en oändlig dragkamp mellan olika intressegrupper.

Men det var också på ett annat sätt som Karl Knutsson Bonde hade anknytning till skulpturgruppen i Storkyrkan. Det var nämligen han som här i landet hade introducerat kulten av Sankt Göran i den form som den kom att få under 1400-talet, och som innebar att Sankt Göran sågs som riddarnas och krigarnas speciella skyddshelgon. Sankt Göran hade visserligen varit känd och vördad i Norden sedan länge. Redan 1126 hade det invigts ett altare åt honom i Lunds domkyrka, och i det så kallade Vallentunakalendariet från de sista åren av 1100-talet är hans helgondag den 23 april (alltså samma dag som Göran fortfarande har namnsdag) antecknad. Legenden om honom hade först spridits i handskrifter på latin. Vid sekelskiftet 1300 hade det gjorts en första översättning till svenska. Men under dessa århundraden hade det varit andra delar av legendberättelsen som man tagit fasta på när man vördade Sankt Göran. Då hade man fokuserat på det som handlar om hans martyrskap, hur han på grund av sin kristna tro fick utstå ett lidande och en tortyr så osedvanligt grym, att även andra martyrers öden bleknar i jämförelse. Nu, under 1400-talet, blev det en ny aspekt som framhölls, den som hade att göra med att han också hade varit en tapper och framgångsrik drakdödare. Det här nya sättet att se på Sankt Göran var något som Karl Knutsson Bonde hade lärt känna under resor ute i Europa i sin ungdom. Han hade sett hur det gick till vid krigsslag, hur Sankt Göran anropades av de stridande som hjälp och stöd, och hur man höll upp hans banér, det röda korset på vit bakgrund. Det berättas att innan slaget vid Brunkeberg började hade de som skulle delta i striden anropat Sankt Göran och bett att han skulle se till att Gud beskyddade dem, just enligt detta mönster. Eftersom Karl Knutsson Bonde alltså var den som hade legat bakom att denna form av helgonkult infördes i Sverige, med Sankt Göran som riddarnas och krigarnas skyddshelgon, så kan man säga att kungen verkligen fanns med i bakgrunden vid slaget på Brunkeberg. Och på så sätt, har det hävdats, kan det ha varit ytterligare motiverat att låta honom finnas med i bakgrunden också i Storkyrkan, i skepnad av Kungen av Silene, i skildringen av den strid som äger rum där.