Här kan du läsa några intervjuer som
gjordes vintern år 2001 med två personer som kan berätta
om hur det faktiskt var - som de minns det - i det som nu är förgången
tid, det sekel som nyss passerat.
Arne Jansson (1926-2001) föddes
och växte upp på en av bondgårdarna alldeles i närheten
av Spånga kyrka. När han var liten hände det att ostyriga
förrymda grisar skuttade omkring på det som nu är
kyrkans parkeringsplats. Hans pappa som var bonde körde plogen
över åkrarna. Släkt och bekanta bodde i torp och gårdar
runtomkring på Järvafältet. Strax intill kyrkan fanns
skolan där Arne gick sina första skolår, kyrkskolan
som både var en idyll som hämtad ur någon av Astrid
Lindgrens böcker, och samtidigt en svår verklighetför en
del av Arnes klasskamrater, de som bodde i statarlängorna borta
vid Skrytetorpsvägen, och som Arnes mamma bjöd på
mat när hon såg att de svalt>>>
Jane Hamilton (1917-2006) kom till Spånga som nygift
år 1945, och började snart att engagera sig kyrkopolitiskt
både på lokalplanet och regionalt. Under många år
var hon kyrkorådets ordförande i Spånga. Hon var
med och utvecklade kyrkans verksamhet så att den svarade mot
människors behov när samhället förändrades.
Det var nu man började med läger, barntimmar och ungdomsverksamhet.
När Tensta och Rinkeby förvandlades från bondbyar
till moderna förorter, då var hon en av de som var med
och försökte hinna fatta kloka beslut, fastän allt
skedde som med blixtens hastighet, och fastän alla inblandade
mer eller mindre togs på sängen av det faktum att så
många av de som flyttade in i nybyggena inte var svenskar
>>>