De legender som man kan läsa avsnitt ur och sammanfattningar av när man tittar på de olika helgonbilderna på denna webbplats är alla hämtade från en bok som heter "Legender från Sveriges medeltid illustrerade i svensk medeltidskonst" (finns att låna på vanliga bibliotek). Boken kom ut för cirka 90 år sedan, men själva legenderna är betydligt äldre. De är från medeltiden och kommer från olika böcker eller handskrifter.

En stor del av legenderna har ingått i en större samling, ett så kallat legendarium, som brukar kallas "Fornsvenska legendariet". Det har blivit berömt framförallt därför att det är det äldsta religiösa litterära verket skrivet på (forn)svenska som finns bevarat. Det ska ha författats någon gång mellan åren 1276 och 1307.

Mycket av det som skrevs på medeltiden var på latin, särskilt gäller det religiösa texter, men Fornsvenska legendariet var alltså på svenska. Det vill säga, det är en svenska som ser ut som ett ganska främmande språk när man läser en originalversion från medeltiden. Så här ser ett avsnitt ur legenden om Sankt Sigfrid ut till exempel:

Ok kom som gudh vilde sunnarst j swerike
j eet land som hetir værand
ofuer stenogha wægha ok tranga skogha
thær war mykit got
swa som godh fiske uatn
bi ok honagh
akir ok væna ængia ok thiokke skogha
som wi førra sagdhom
oc mangra handa diwr jnnan
ETT FORNSVENSKT LEGENDARIUM SIDAN 844

Ganska svårläst alltså. Men så besvärligt är inte språket i textavsnitten som finns citerade bredvid helgonbilderna här. Avsnittet ur Sigfridlegenden ser ut som följer:

Som Gud det ville, kom han på steniga vägar och genom täta skogar till sydligaste Sverige,
till det land, som heter Värend.
Mycket gott fanns där, såsom goda fiskevatten, bin och honung,
åkrar och fagra ängar och tjocka skogar
med mångahanda villebråd
LEGENDER FRÅN SVERIGES MEDELTID SIDAN 287

Det har alltså gjorts en översättning, från fornsvenska till nusvenska, och det är den översättningen, som gjordes på 1800-talet, som finns att läsa i boken "Legender från Sveriges medeltid...". När man skulle göra översättningen handlade det inte bara om att leta fram Fornsvenska legendariet ur gömmorna, skaka av dammet och sätta igång och översätta rakt av. I själva verket hade samlingen av texter varit försvunnen sedan länge. Originalet från 1200-talet var ohjälpligt borta, men som tur var fanns det kopior. Den äldsta kopian av Fornsvenska legendariet är från 1350-talet, den hade alltså skrivits ner relativt snart efter originalet. Problemet var att det återstod bara 60 blad av denna handskrift, som man visste från början hade bestått av ungefär 200 blad. Alltså fick man komplettera med andra kopior, skrivna senare, de yngsta är från mitten av 1400-talet, och med hjälp av alla dessa delar kunde man göra en rekonstruktion.

Av medeltida legendsamlingar är det en som blivit mest berömd, den så kallade "Legenda aurea", latin som betyder gyllene legender. Upphovsmannen var ärkebiskop i Genua på 1200-talet. Jacobus de Voragine, som denne ärkebiskop hette var inte författare av legendsamlingen. Snarare kan man säga att han fungerade som redaktör. Han tog tillvara berättelser som funnits nerskrivna sedan mycket länge - det kunde handla om hundratals år - redigerade och bearbetade dem och såg till att de höll ihop som en helhet. Förutom det kan det hända att han också skrev en del nytt. Men hur det var med den saken, om han "bara" var redaktör eller faktiskt också skrev eget material, är osäkert.

När legenderna i Fornsvenska legendariet skrevs ner någon gång mot slutet av 1200-talet och början av 1300-talet så var det just från Jacobus de Voragines Legenda aurea som mycket av stoffet hämtades. Inte heller den person som skrev Fornsvenska legendariet var författare i modern mening. Precis som Jacobus de Voragine redigerade och sammanställde han legender som redan fanns. Förutom det gjorde han också översättningar. Legenda aurea var ju på latin, och nu blev språket svenska. Man ska dock ha i minnet att en översättare då arbetade ganska annorlunda än man gör numera. När man talar om medeltidens översättare brukar man ibland kalla det för att de gjorde "överflyttningar", snarare än enbart översättningar. De lade ofta in egna synpunkter och reflexioner (utan att förklara att de inte ingick i originaltexten), de kunde förlänga eller korta av texter allt efter eget behag, blanda in texter från olika källor (i Fornsvenska legendariet finns alltså avsnitt som inte har ett dugg med Legenda aurea att göra) och så vidare.

Ofta gjordes dessa ändringar med ett speciellt syfte - att anpassa texterna efter publiken. Det har nämligen visat sig att de legendtexter som man vet var avsedda för klostren var mer lärda, innehöll teologiska spetsfundigheter och hade ett krångligare språk, medan de som skulle presenteras för "vanligt folk", till exempel ute i kyrkorna, gjordes mer som berättelser rakt på sak utan utvikningar. De var helt enkelt mer spännande, beskrev helgonens livsöden så att det var lätt att leva sig med, de innehöll mer av hårresande detaljer av hur helgonen torterades på grund av sin kristna tro, och gärna en hel del fantastiska mirakler. Överhuvudtaget var de skrivna så att de kunde fungera som underhållning. Det i sin tur gjorde det lättare att nå det syfte man hade i förlängningen med legenderna - att visa fram helgonen som goda föredömen och exempel för den som ville leva som kristen.

När den person som skrev Fornsvenska legendariet gjorde sin sammanställning och sina "överflyttningar", och alltså även sin anpassning av texterna efter publik så gav han dem just den här mer populära karaktären. Här finns gott om övernaturliga händelser, som i legenden om Sankta Margareta eller den om Katarina. Och vill man förfasa sig över bloddrypande tortyrscener finns en hel del att hämta i legenden om Sankt Lars, för att bara nämna några exempel.