|
En av de mest kända berättelserna i Gamla testamentet handlar om hur Israels folk beger sig ut på sin långa ökenvandring från Egypten till det förlovade landet. Moses är deras ledare, och till sin hjälp har han sin bror Aron. Efter en tid i öknen hade folket börjat få det svårt. Maten räckte inte, och man gick nu till Moses och Aron och klagade: "Om vi ändå
hade fått dö för Herrens hand i Egypten, där vi
satt vid köttgrytorna och där brödet räckte till
för oss. Ni har fört oss hit ut i öknen för att
alla vi som är samlade här skall svälta ihjäl!" Men det skulle visa sig att Herren Gud snart skulle hjälpa dem, redan samma kväll. Det är det som skildras på bilden här bredvid. Den kvällen kom det vaktlar
i sådan mängd att de täckte hela lägret, och på
morgonen låg det dagg runt omkring lägret. När daggen
hade torkat låg det ute i öknen något tunt och frasigt,
tunt som rimfrost på marken. Och när israeliterna såg
det frågade de varandra: "Vad är det här?"
eftersom de inte visste vad det var. Moses förklarade att "Det är den mat
som Herren ger er att äta. Och Herren har gett denna befallning:
Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått
per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem
han har i sitt tält." På bilden ser man just den händelsen, hur det regnar mat - manna - från himlen ner till Israels folk: Israeliterna kallade brödet
för manna. Det liknade korianderfrö; det var vitt och smakade
som honungskaka. Israeliterna gjorde som Moses hade sagt att de skulle, och några samlade mer, andra
mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte
fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet,
alla hade fått vad de behövde. Moses förklarade att Herren Gud hade föreskrivit att man skulle rätta sig efter vissa regler som hade med maten att göra. "Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon." Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem. Varje morgon samlade var och en så mycket som behövdes; i solvärmen smälte det bort. När de samlade mat på sjätte dagen fick de dubbelt så mycket, två omermått var, och alla hövdingarna i menigheten kom och talade om detta för Mose. Han svarade dem: "Det är som Herren har sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu vad ni vill baka och koka vad ni vill koka; allt som blir över skall ni spara till i morgon." Då sparade man det till nästa morgon, som Mose hade befallt. Och nu fick det ingen dålig lukt och det gick inte mask i det. Och Mose sade: "Ät det i dag! I dag är det Herrens sabbat, i dag hittar ni ingenting på marken. Sex dagar kan ni samla det, men den sjunde dagen är det sabbat; då finns där ingenting." Ändå gick några
bland folket ut den sjunde dagen för att samla, men de fann inte
någonting. Då sade Herren till Mose: "Hur länge
skall ni vägra att hålla mina bud och befallningar? Tänk
på att det är Herren som har gett er sabbaten - därför
ger han er den sjätte dagen mat för två dagar. Alla
skall hålla sig i stillhet och ingen får gå hemifrån
på den sjunde dagen." Sedan höll folket sabbatsvila
den sjunde dagen. Israels folk fick också veta att de skulle se till att spara en del av mannan för framtiden. Moses sa till dem: "Herren har gett denna
befallning. Spara en omer av detta genom alla släktled, så
att era efterkommande får se det bröd som jag gav er att
äta i öknen när jag förde er ut ur Egypten."
Och Mose sade till Aron: "Tag ett kärl och lägg en omer
manna i det, ställ det inför Herren och spara det genom alla
släktled." Aron gjorde som Herren hade befallt Mose: han ställde
kärlet framför förbundstecknet. Mannan fortsatte sedan komma hela tiden genom den långa ökenvandringen. Israeliterna åt manna
i fyrtio år tills de kom till bebott land; de åt manna tills
de nådde gränsen till Kanaan. |
|
Observera att denna bild hör till dem där
den övermålning av medeltidsoriginalen som gjordes 1905
inte har tagits bort. |
