Bilderna här bredvid är alla tillkomna på 1600- och 1700-talet. Flertalet av dem har religiösa motiv, även om några av dem samtidigt fungerar som ett slags porträtt. Alla har dock det gemensamt att de är så kallade epitafier, minnestavlor som satts upp i kyrkan till minne av en viss person eller en familj.

Själva ordet epitafium kommer av grekiskan. "Epi" betyder på, över, vid, efter. "Tafios" betyder grav. Alltså "vid graven". Det var framförallt under 1600-talet som det blev vanligt i Sverige att sätta upp sådana tavlor. Utomlands hade det förekommit redan tidigare. Som man förstår av ordets betydelse - "vid graven" - kunde epitafiet vara uppsatt intill platsen där personen var begravd, ungefär som en gravsten på kyrkogården, fastän personen då fick sin gravplats under golvet i kyrkan. Men det var inte alltid så. Det hände ofta att man satte upp epitafier separat, medan personen var begravd någon annanstans.

Faktum är att det inte heller alltid var så att epitafier enbart sattes upp till minne av personer som hade dött, vilket ju kan verka underligt eftersom ett epitafium per definition handlar om något som hör "till graven". I själva verket kunde det anses som både beundransvärt och som en verkligt from gärning att låta sätta upp ett epitafium över sig själv, även om man var i sin krafts dagar, mitt i livet. När det handlar om en hel familj är det ofta så att den person som ordnat med epitafiet också finns avbildad på tavlan, bredvid sina döda anförvanter. Så är det med epitafiet här intill över Håkan Bartholdi Helsings familj. Där syns både Håkan Bartholdis tidigare avlidna hustru, de barn som avlidit, men också de kvarvarande syskonen tillsammans med beställarna av tavlan, Håkan Bartholdi själv och hans nya hustru Elisabet Eriksdotter.

För oss i vår tid kan väl det här te sig en aning märkligt. Verkar det inte förmätet att sätta upp en tavla till minne av sig själv, och är det inte ganska makabert att göra i ordning något som hör till ens egen grav? På den tiden såg man det på ett annat sätt. Med ett epitafium framhöll man att personerna det handlade om strävade efter att ha egenskaper som ansågs göra en männniska hedervärd. Man visade att man ville vara en god kristen. En viktig ingrediens i detta var särskilt under 1600-talet att man framhöll att man ofta tänkte på döden och var medveten om sin egen förgänglighet (ett sätt att tänka som ju i högsta grad går stick i stäv med hur de flesta av oss i vår tid fungerar). Dessutom ansågs det som en vacker och from gärning i största allmänhet att göra kyrkorummet vackert - det var ju där inne epitafiet skulle sättas upp, som en vacker prydnad. Och samtidigt, eftersom epitafiet skänktes till kyrkan, kom epitafiet också att fungera som en slags offergåva till Gud. Genom detta upprättades det en gemenskap mellan Gud och personerna som epitafiet berörde, den slags speciella relation som uppstår mellan givare och mottagare av en rituell offergåva.

Tre ord ingår ofta i texterna på tavlorna:

ÄRA
PRYDNAD
ÅMINNELSE

De orden fungerar som en sammanfattning av allt detta, dessa själva grundidéer med epitafierna som alltid fanns med - mer eller mindre medvetet - för de människor som lät sätta upp dem. I följande formulering, från den tavla som syns här bredvid som är uppsatt av löjtnanten Ljung finns just dessa tre viktiga ord med:

Gudi till ära Spångga kyrkckia till prydnad och min sahl. hustru Christina Tröner till åminnelse

Nu var det inte vem som helst som satte upp epitafier. I Spånga är det bland annat en präst, en löjtnant och en bokhållare med familjer som är representerade. Alltså inga torpare eller bönder eller hantverkare, utan folk som stod högre på den sociala rangskalan i sin tid. Det är ganska typiskt för hur det var generellt i Sverige. De allra flesta var präster, och många var köpmän av dem som lät sätta upp denna typ av minnestavlor. Också adelssläkterna finns representerade, men efter mitten av 1600-talet började de minnessaker som de lät sätta upp i kyrkorna bli ganska annorlunda än övrigas, allt mer påkostade, och fick allt mer karaktären av gravmonument. Ett exempel på ett sådant syns härintill, det som hör till Gustav Bonde, riksskattmästare vars efterlevande dessutom lät uppföra en hel särskild byggnad med gravplats och förvaring av minnessaker, Bondeska gravkoret.