Det var någon gång efter år 1652 som detta epitafium målades som ett slags familjeporträtt. Ett familjeporträtt, men, kan man tycka, ett märkligt sådant, för på bilden är inte bara föräldrar och barn i denna prästfamilj från Spånga förflyttade i tid och rum - de befinner sig ju på Golgota, vid Jesus på korset - det som väl verkar underligt för oss nutidsmänniskor är att här är både döda och levande familjemedlemmar avbildade tillsammans, sida vid sida, som om ingenting hade hänt. När tavlan målades var två av barnen och deras mor, Brita Nilsdotter, döda. Far i familjen, Haquinus Bartholdi, hade gift om sig och fått barn med sin nya hustru Elisabet Eriksdotter. På bilden är både första och andra hustrun med, och en del av barnen är alltså halvsyskon.

Sönerna har placerats tillsammans med sin far i prydlig storleks- och åldersordning, från äldst till yngst:

Det var dock inget ovanligt när man målade epitafier på 1600-talet att man avbildade levande och döda personer bredvid varandra som här. Så småningom blev det vanligt att man gjorde särskilda markeringar som visade vilka som var döda vid tillfället när epitafiet gjordes i ordning. Till exempel kunde man låta dem hålla ett ljus, eller blommor i handen. Om det var fråga om barn som dött så kunde man avbilda dem i vita kläder, som små änglar. Men vid tiden när prästfamiljen i Spånga lät måla sitt epitafium förekom inte det så ofta.

Att det är en prästfamilj på tavlan är heller ingen tillfällighet. Visst förekom det att folk ur andra samhällsklasser och med andra yrken satte upp epitafier, men den allra vanligaste yrkeskategorin var ändå präster.

Som alla bilder har den här något att säga om sin tid, både om vilka samhällsideal som rådde och om hur det var att leva i den mer jordnära verkligheten. När familjen Bartholdi lät avporträttera sig på det här viset så var det ett sätt för dem att visa upp en slags drömbild, en önsketanke som motsvarade en idealnorm om hur man skulle vara. Så här ville en spångafamilj på 1600-talet att omvärlden skulle uppfatta dem, som goda kristna, fromma och ödmjuka inför Jesus på korset. I tidens ideal passade det också väl in att visa upp att man hade en stor familj. Att ha många barn blev till ett slags fromhetsattribut, ett intyg på att man levde rätt och riktigt. Överhuvudtaget var äktenskapet något som på 1600-talet talades mycket om som den rätta vägen om man ville leva som en sann kristen. Detta att jämföra med de ideal som hade varit dominerande före reformationen, under katolsk tid, när det istället snarast sågs som ett hinder för ett verkligt fromt liv att vara gift och ha familj, bättre att leva i celibat, vilket gällde både män och kvinnor. För präster som Haquinus Bartholdi var det också nu, vid 1600-talets mitt, någonting förhållandevis nytt att ha en familj överhuvudtaget. När bilden av honom och hans familj målades var det inte mycket mer än 100 år sedan reformationen hade genomförts i Sverige. Före dess, det vill säga under katolsk tid, skulle präster leva i celibat.

Om den krassa verkligheten för människor på 1600-talet vittnar bilden också på ett annat sätt. Detta var en tid när barnadödligheten var hög. Inskriptionen berättar ju att två av sönerna, Johan och Bartholdus, var döda när bilden målades. Med sex av åtta syskon kvar i livet hade man trots allt varit lyckligt lottad jämfört med hur de flesta hade det. På den här tiden växte också många barn upp med styv- eller fosterföräldrar och tillsammans med halvsyskon, just som prästgårdsbarnen i Spånga. Det har sagts att ur den aspekten har 1600-talet likheter med vår egen tid, bara det att då var det andra orsaker som låg bakom de invecklade familjekonstellationerna. Att man gifte om sig och att man fick barn i flera kullar berodde då (i de allra flesta fall) inte på frivilliga skilsmässor, utan på att många dog i de sjukdomsepidemier som avlöste varandra, att kvinnor ofta dog i barnsäng, och - även om det inte var något som en präst som Haquinus Bartholdi behövde oroa sig över för sin egen personliga del - att många mäns liv gick till spillo i de ständiga krigen som nästan ständigt pågick under denna epok, vilken ju också kallas stormaktstiden.