Det här är bilden av en munk som också blivit helgonförklarad. Vem det är vet man inte, men att det bör föreställa en munk av Dominikanerorden förstår man av färgen på hans kläder. Svartbröder brukade man kalla dem som hörde till Dominikanerorden, medan Franciskanermunkarna kallades gråbröder efter färgen på sin ordensdräkt.

Båda munkordnarna räknades dock som tiggarordnar, en företeelse som växte fram i början av 1200-talet som en reaktion mot samhälleliga orättvisor i allmänhet och kyrkans växande rikedom i synnerhet. Inom båda munkordnarna ställdes krav på att man skulle leva i fattigdom och enkelhet. Man skulle helst inte ha några jordegendomar, och ägde man byggnader skulle de vara av enkelt slag. Försörja sig skulle man göra genom eget arbete - eller helt enkelt genom allmosor, därav namnet tiggarordnar.

Det viktigaste av allt var att ägna sig åt själavård och att på ett nyare och bättre sätt än tidigare förverkliga och leva enligt evangeliet. Att detta skulle göras genom predikningar och genom att själv vara ett personligt exempel var också gemensamt för båda ordnarna, men det fanns en nyansskillnad i inriktning.

Om franciskanerna var de som i än högre grad ställde krav på sig själva att leva som goda exempel så var dominikanerna de som framhöll predikningar, att undervisa och det intellektuella arbetet som medel för att sprida evangelium.

Därför är det måhända ingen tillfällighet att dominikanerbrodern på bilden här håller en bok i handen. Målad på väggen i koret och med ansiktet riktat mot nuvarande predikstolen som han är finns det väl anledning att också misstänka att han genom århundradena kastat en och annan uppfordrande blick på sina predikande efterföljare i Spånga kyrka.