Begravningsvapnen som finns i Spånga kyrka har tillverkats och använts mellan 1650-talet och sekelskiftet 1700. Vid denna tid, och i de samhällsskikt det handlar om, var begravningar inte något som enbart rörde den närmaste familjekretsen, och de var knappast några helt stillsamma tilldragelser, utan innehöll mycket pompa och ståt, mitt i bedrövelsen för de närmast sörjande. Vår egen tids massmediebevakade kändisbegravningar är väl det som ligger närmast till hands att jämföra med.

Begravningarna skedde i tre steg. Först var det bisättningen, när den avlidne fördes från platsen där han eller hon hade dött till en kyrka eller liknande lokal i väntan på nästa steg, begravningsgudstjänsten, som kunde äga rum någon månad - men ibland faktiskt så länge som flera år - senare. Detta var den mest storslagna delen av begravningen, och den var i mångt och mycket en offentlig händelse. I Stockholm, och om det gällde adliga personer, ägde den ofta rum i Riddarholmskyrkan eller Storkyrkan. Man höll långa och ingående så kallade likpredikningar där både den avlidne själv och hans eller hennes släkt beskrevs och hyllades på alla möjliga sätt, predikningar som sedan trycktes upp och spreds i vida kretsar. Till sist var det jordfästningen som skedde i den egna sockenkyrkan, i det här fallet alltså Spånga kyrka.

Mellan varje plats där ceremonierna ägde rum kunde man gå i långa processioner. Dessa processioner var, att döma av bilder och samtida beskrivningar, nog en både dyster och pampig upplevelse både för de som deltog och alla de som kom för att se på när begravningståget passerade förbi, med kistan som bars av anförvanter klädda i svarta fotsida mantlar, med vapenmärkta fanor som fladdrade i vinden, vagnar som drogs av hästar klädda i svarta schabrak och med en närmast ändlös räcka av förnäma deltagare, alla sorgklädda, och alla placerade i tåget allt efter inbördes rang. Här kunde finnas musiker som spelade på pukor och trumpeter, korgossar som skred fram sjungande, och här fanns naturligtvis representanter för kyrkan, präster och en och annan biskop.

Till bilden hör också begravningsvapnen. Det var med tanke på begravningen och processionerna, och att de skulle visas upp där som de hade blivit tillverkade. Anvapnen bars på stänger, högt lyftade och på varsin sida, på den ena sidan möderneanorna, på den andra sidan vapnen som symboliserade anorna för den dödes fars släkt. Huvudbaneret, som kunde vara stort och tungt och kräva både en och flera bärare syntes i begravningståget nära kistan.

Efter jordfästningen hängdes vapnen upp på väggarna i kyrkan. När det gäller släkten Bonde så hade de en helt egen tillbyggnad, Bondeska gravkoret, och där fick deras begravningsvapen en naturlig placering.

Man kan undra vad präster och övriga församlingsbor tyckte om det här, att dessa få familjer tog plats, syntes och märktes i kyrkobyggnaden som de gjorde. Nu får man komma ihåg att det var ett privilegiesamhälle, gränserna och skillnaderna mellan hög och låg sågs både som naturliga och gudagivna. Lika självklart som det sågs att några få hade privilegier, lika självklart var det vid denna tid att dessa utvalda skulle dela med sig av sin rikedom och prakt genom att visa upp den i offentlighetens ljus.

Helt oproblematiskt var det dock inte när kyrkorna blev allt mer fyllda av huvudbaner, anvapen, fanor och alla möjliga sorters minnessaker från högreståndsbegravningarna. Det finns fler än ett exempel på präster som hade synpunkter på "the monge fanor, som adelns folck bruka", som det formuleras i en skrivelse. Det man främst reagerade på - i alla fall officiellt - var att vapnen och fanorna hindrade ljusinsläpp från fönstren och gjorde kyrkorna mörka. När en ny kyrkoordning kom i slutet av 1600-talet hade man särskilda rekommendationer om hur begravningsvapnen skulle arrangeras inne i kyrkan. Om de skulle sättas upp på väggen, så framhöll man att "tå sättie them åth väggen eller vijd een pelare att liuset icke förtages. Så måste och icke för många fahnor uphängias, att liuset icke förhindras".

Till saken hör också att det fanns ett ömsesidigt givande och tagande mellan kyrkan och de välbärgade personerna som hade sina gods i socknen. Kyrkorna fick ofta ta emot donationer i form av kyrksilver, ljuskronor, vackra tyger, konstverk av olika slag, sådant som fortfarande finns kvar. Så också i Spånga.

När Bondeska gravkoret byggdes efter Gustaf och Erik Bondes död 1667, och när det skedde utan några som helst diskussioner - åtminstone inte något som syns i sockenstämmoprotokollen från den tiden - så var det kanske helt i linje med hur den här ömsesidigheten, tjänsterna och gentjänsterna, fungerade. Det var nämligen så att kyrkan hade brunnit år 1666, på Petrusdagen den 29 juni. I sockenstämmoprotokollet kan man läsa:

Uthi detta Åhr om Persmesse Dagh blef wår kyrkia igenom een häftig LjungEldh nederbrändh till Torn och Taak. Gudh oss sin Nåde förläna att henne åther medh flijt kunna restaurera och beweke alles hjerta dertill något förhielpa.

Lite senare står det att man fått ta emot en donation på 300 riksdaler

Den högborne Hern Hr Gustaf Bonde Swerikes Rijkes Skattmästare, hafuer förährat till kyrkiones reparation, som ähr til finnandes uthi Stamboken

pengar med vilka man kunde finansiera ungefär hälften av kostnaderna för reparation och nybygge av tak och torn.