Anvapnen är ett slags symboler som visar vem en viss person är släkt med, långt bakåt i tiden. Men de visar inte alla mostrar, farfars bröder och så vidare, utan enbart personens förfäder och -mödrar i rakt uppstigande led, och i en viss generation. Gustaf, Erik, Carl och Axel Bonde har 16 anvapen vardera. Att de är 16 till antalet är ingen tillfällighet. Om man gör en skiss som visar ens föräldrar, far- och morföräldrar, deras respektive föräldrar och så vidare, så får den det här utseendet:

Går man fyra generationer bakåt i tiden blir det som synes sexton personer som är ens anfäder och anmödrar. När det gjordes i ordning anvapen till begravningarna för medlemmarna ur släkten Bonde var det just denna fjärde generation, eller som det brukar heta i detta sammanhang, fjärde ledet, som de olika anvapnen representerade. Man gjorde upp en så kallad anvapenserie med de sexton vapnen. Åtta för fädernesidan, åtta för anorna på mödernet.

Varför just fjärde ledet? Egentligen hade man kunnat gå hur långt tillbaka i tiden som helst. En grundtanke var nämligen - ju äldre släkt desto bättre. Men det fanns en förutsättning som måste vara uppfylld. Alla släktingarna i det redovisade ledet, och i leden närmare i tiden måste vara adliga. Att som släkten Bonde kunna visa upp adliga, rent "blåblodiga" anor så långt tillbaka i tiden som fyra led var eftersträvansvärt och gav hög status.

Här nedan är en skiss som liknar den ovan. Skillnaden är att den är gjord för att visa speciellt hur Axel Bondes anvapenserie var uppbyggd.

Överst befinner sig alltså Axel Bonde, symboliserad genom sitt huvudbaner. Nederst hans farfars farfar herr Jöns Bonde till Traneberga och hans farfars farmor fru Märta Posse till Hellekis och Tuna - och så vidare med alla de sexton personerna i fjärde släktledet. Symbolerna på anvapnen är respektive släkts så kallade stamvapen. När kvinnor gifte sig behöll de sitt namn och sin fars släkts stamvapen, men barnen ärvde alltid mannens stamvapen. Därför kan man följa släkten Bondes stamvapen:

hela vägen bakåt i tiden på fädernesidan, medan man kan följa Axel Bondes mor, Anna Christina Natt och Dags vapen:

på hennes fars sida. Eftersom skissen ovan inte är någon komplett antavla, bara en schematisk rekonstruktion, har allt utom Bonde- och Natt och Daganorna lämnats tomma i mellanleden.

Varför det var så viktigt att framhålla anorna har att göra med att man hade en syn på status och personlig prestige som skiljer sig en hel del från hur det är i vår egen tid. Numera ser vi det gärna som ett ideal att bli något enbart i kraft av den man själv är, att komma från ingenstans och bli en "self made man". Då såg man snarare med misstänksamhet på sådana personer - de var uppkomlingar. Med en lång och stolt släkttradition i ryggen hade man ett slags intyg på att man själv var någon. Det handlade om ärftlighet, hade man så ädelt blod i sina ådror borde man också själv vara en framstående person, men det handlade också om att ens förfäder tjänade som förebilder, goda exempel, när man skulle förvalta detta arv och själv komma någonvart i samhället

Att ha kunskap om sina släktförhållanden hade visserligen också en praktisk betydelse. På 16- och 1700-talen byggde makt och välstånd fortfarande till stor del på jordägande. När det då blev arvsskiften var det viktigt att ha noggrann kontroll på vem som var släkt med vem.

I de adliga släkterna var det ofta kvinnorna som höll ordning på släktförhållandena. De förde genealogiska anteckningar, eller för att använda ett modernt ord - de bedrev släktforskning. Anna Banér, Anna Bielke och Margareta Grip är några 1600-talskvinnor som blivit kända för eftervärlden för de vapen- och släktböcker som de skrev. Kanske gjorde också Maria Elisabet Ulfsparre, Eleonora Margareta Brahe, Anna Christina Natt och Dag eller någon annan av kvinnorna i släkten Bonde sådana efterforskningar. Det är dock okänt idag. Har sådana böcker existerat så har de försvunnit.

Ironiskt nog, skulle man kunna tycka, tillverkades inte begravningsvapen för kvinnor. Deras begravningar gick till på samma sätt som männens, men utan utsmyckningar som huvudbaner eller anvapen.

<<< tillbaka